ISVINTERN 1889 - "RURIKS ISÄVENTYR"

Utdrag ur artikel  i Tjustbygdens kulturhistoriska förenings årsbok "Tjustbygden" 1963. Den bygger på en berättelse av Elin Andersson, änka efter långlotsen J.F. Andersson, verksam i Västervik, nedtecknad av änkans dotter Ellen Kindstrand.

 

" Vintern 1889 var mycket sträng; kylan och havsisen varade in i maj. På nyåret låg postångaren Sofia en dryg månad infrusen i Visby hamn. När den äntligen i början av februari kom till Västervik, sågades den fram genom isen mot Spårö sund.  ...omgiven av uppvaktande skridskoåkare.

...Under svåra isförhållande kunde varken Rurik eller Sofia (en annan isgående Gotlandsfraktare /nätskribentens anmärkning.) ta sig in till Västervik utan lade vanligen till vid Horns brygga.

...I början av mars det svåra isåret kom Rurik (med nämnda långlotsen Andersson ombord. /nätskribentens anm.) från Visby med Västervik som mål. Resan hade blivit fördröjd genom ishinder till havs... Fartyget orkade in på Lindödjupet, men fann mellan Hornslandet och öarna en flera meter hög vall av packis som inte gick att forcera. Man satt ohjälpligt fast, kunde varken komma fram eller tillbaka, utåt leden slog kölden till med mera is. Mellan de tätt packade isflaken fanns vakar och rämnor. (Som besättningen trots flera försök inte kunde passera för att nå land över isen för att slå larm /nätskribentens anm.) Andra dagen i isfängelset fanns varken kol eller mat ombord; den 14 man starka besättningen både frös och svalt. Efter 3 dagar förstod Händelöpsfiskarna att fara var å färde. Under stora svårigheter bemannades två skötekor, fyra man i varje, brädlappar spikades på tvären under fören för att man lättare skulle kunna komma upp på isflaken mellan vakarna. Efter en hel dags styvt arbete nådde fiskarna Hornslandet, där man måste övernatta. I gryningen nästa dag började de med sitt arbete igen och nådde den dagen Rurik och de nödställda sjömännen. Sedan allt ombord spikats igen, fördes de genomfrusna och hungriga männen iland och kunde bege sig den långa vägen hem till Västervik. Varje dag hade de oroliga anhöriga gått till Horns brygga för att se hur det gick för deras män, fäder eller bröder.

Under tre veckor låg Rurik övergiven, innan isen för tillfället släppte något så att man kunde såga henne in till Horns brygga. Lasten lossades och fördes med slädar till Västervik. Ny last fraktade ut på samma sätt.

...Efter denna resa anlöpte Rurik inte mera Västervik utan sattes in på Stockholm-Libau.

Kölden höll i sig och packisen i Östersjön var svår ända till fram i maj. I slutet av april samlades folk på Kattkulleberget, där vattentornet nu ligger (gamla vattentornet  /nätskribentens anm.), för att se på de jättestora isberg, som syntes över skogen på Gränsölandet. "